instängd i en hiss.

Jag hade just klivit in i hissen och stod i godan ro och googlade recept till kvällens middag då hissen plötsligt gjorde ett litet ryck och stannade. Jag tryckte på alla knappar - utan resultat. Jag försökte ringa hisslarmcentralen men mobilen dog eftersom jag googlat upp batteriet på recept till middagen. Jag tryckte på larmknappen men den tjöt bara mesigt åt mig. Så jag kavlade upp armarna och började banka och banka och skrika och skrika. Inget svar. Jag tog ett djupt andetag och bankade mer och skrek ännu högre, med ett litet darr på rösten. Sen andades jag lite till och skrek och bankade mina små knogar alldeles röda. Plötsligt öppnade någon på våning tre försiktigt sin dörr. En man, suddig genom det bubbliga hissfönstret, sa shit och herregud är du okej och ringde till hisslarmcentralen åt mig. Mellan en kvart och en halvtimme skulle det ta innan de var där sa han. Sedan gick han in i sin lägenhet igen men lämnade dörren öppen så att jag kunde ropa om det var något. Han kom ut en gång och frågade om allt var lugnt. Jag stod som bäst och letade finnar att klämma och sjukgymnastiserade lite (i brist på annat att göra) och sa att ja då, allt är lugnt. Sedan väntade jag. Och väntade. Och sen ropade någon nerifrån hallå, är det någon där och jag svarade ja! här är jag! på våning tre! Och sen tjoff satte hissen igång igen och var så glad att den skjutsade mig högst upp fast jag tryckt på sexan. Jag for ut och nedför trapporna till trean igen där jag tackade min räddare Hissmannen som sa att va har ni ingen telefon i hissen? Det kommer det att finnas inom årsskiftet, det lovar jag. Och han som ringt var såklart den snyggaste i huset, det finns ju en sån i varje hus, och jag tackade honom också och sa att det var just typiskt, att mobiler dör när man som bäst behöver dem och hissar dör när man som minst behöver det. Sen gick jag upp till mig och lagade en sjukt god middag. Men jag hann också fundera lite där i hissen. På mig och mitt samvete. Jag har ju ganska ofta ångest inför hur andra människor tänker, känner och tycker om vad jag gör. Och då menar jag inte ångest för mig själv, hur jag beter mig och så, som i nån sorts dåligt självförtroendeaktigt tillstånd, icke! Jag lägger snarare desto mer möda på att fundera på hur andra människor mår. Om pappa blir jätteledsen för att han inte kan följa med på James Bond-bion nu när vi tog en senare föreställning eftersom vi inte bokade biljetter i tid. Eller om min kompis blir ledsen för ett val jag gjort men inte säger något om det. Och sen i andra fall bryr jag mig inte alls. Men det är oftast i de fall som jag är bombsäker på att jag har rätt. Kanske att jag mår lite dåligt. Överlag är det dumt att må dåligt över att någon annan bara eventuellt mår dåligt. För oftast målar jag upp det så mycket större. Som att jag kanske väljer ett annat matställe än vad som först vad tänkt och den andre säger att det är helt okej men hur kan man veta? Och all annan ångest. Valångest. Hur jag väger och funderar och inte för mitt liv kan veta vad jag vill välja. Vad jag ska äta. Vad jag ska ha på mig. Vad jag vill göra i vår. Vad jag vill göra resten av mitt liv. Vad jag vill göra i helgen. Jag blandar rätt ofta ihop vad jag själv vill göra med vad jag tror att andra vill att jag ska göra. Det kanske är det största problemet. Man känner sig så vilsen då. Och inte alls speciellt stark. Väldigt liten. Det funderade jag på i hissen, efter att jag bankat och fått tag på han som hjälpte mig att ringa. Jag borde kastat om ordningen. Funderat först - bankat sen.

vallvik och pyjamas.

Ja, jag har faktiskt haft pyjamas på mig hela dagen i dag. Och hela kvällen. Och jag har i princip legat på soffan hela dagen, pluggat, sovit, tittat tv och stickat. Nu är klockan tio över tolv och jag känner skarpt för en promenad eller nåt.

Finbesök och elva månader.

Fredag i dag och vi ska ha redovisning på våra bildspel. Det blir inte alltid som man tänkt sig men ibland går det ändå. Man måste släppa taget och förstå att man lär sig på att lämna något man inte är nöjd med. Det är det som är meningen med en version 1.
I går kom mamma hit och förgyllde min kväll. Det är fint att bo i en lägenhet i stan men det är ännu finare att ha besök i lägenheten i stan. Vi invigde Skvallerhörnan med öl och tja, skvaller kan vi nog säga. Sedan sov hon över på en madrass på golvet och det kändes precis som när man var liten och hade kompisar hos sig. Mycket fint.
För övrigt "firar" jag och o 11 månader i dag och eftersom det är mitt personbästa kommer här en bild på oss.

Och så en fin låt jag har på repeat:
http://www.youtube.com/watch?v=RI2Qyc8fNRA

punken och så.

har haft en finfin helg med mitt lilla o i malmö. vi har bland annat spelat biljard, druckit öl och lyssnat på nostalgipunk/-musik. misfits, strebers, dia psalma, charta 77, millencolin, green day (dookie), bad religion, no fun at all, nofx och så vidare. ska lyssna om och igen på dem alla. passar bra när man är arg. http://www.youtube.com/watch?v=fzMdNuFIx00 och just det, fick eventuellt ett jobb i söndags! ett jobb utan pengar men ändå! producera text för något som kommer att läsas! (ps. snart kommer bilder!)

morsgrisen

hänger för jämnan i lindholmen nu för tiden. men det ska ju säljas så det är okej. man måste memorera allt och riktigt vrida ur nostalgitrasan på minsta lilla barndomsminne. som de asfaltsstreck jag glömt bort att vi har på garageuppfarten men som jag i dag lade märke till för att jag sopade undan löven som täckte dem. vi brukade ha dem som start- och slutmarkörer för korta sprintlopp eller farliga sittapåskateboard-tävlingar. garageuppfarten var en livsfarlig och brant utförsbacke när vi var små. viktigt med linjer som visar när man vunnit, när loppet är slut och när det är dags att bromsa för att inte åka ut på vägen.

skolarbetarn.

det går bra i skolan nu. jag har en inspirerande lärare som är fantastisk på alla sätt. han gör sig mödan att lära sig allas namn och kommer dessutom ihåg vem som jobbat med vad. han har moral. många lärare struntar i annat än det som rör deras ämne. inte han. han lär oss om ljud. radioinslag och var man hittar de där ljuden som framkallar just den där känslan man letar efter att gestalta. men inte nog med det. han säger också till om någon är ute på hal is rent journalistiskt. han gjorde det i dag på vår genomgång. älskar dessa lärare! på litteraturvetenskapen och här, som han som föreläste om allt han gjorde för att kartlägga högerextremismen. man blir liksom så jädra inspirerad att man söker jobb på kommunikationsavdelningen på läkare utan gränser för att man vill hjälpa dem att rädda världen.

helan går hem

jag var och simmade i dag. motionssim i en simbassäng mitt i mittersta stockholm. det var ett fenomen. en 25-meterslänga och fyra pers i bredd, två åt ena hållet och två åt andra. motsols och med vänstertrafik, en extra fil för de som ville köra om. jag simmade i fyrtio minuter. sen blev det liksom för trångt och någons tå sparkade min kind samtidigt som min hand snuddade någons bröst. jag har nästan inte varit i ett omklädningsrum sedan gymnasiet och då skämdes alla så mycket att man hellre bytte om direkt och duschade hemma sen. efter vilkennulektiondet nu var som var efter gymnastiken. här duschade alla nakna. har tänkt mycket på det där. hur man gömmer sig och döljer, rakar, klipper och tar bort. hårstrån? elaka ord? självkänsla? hur som. har varit hos en vän som känt sig krasslig, mådde bättre men började sen må sämre igen när jag kom dit och gratulerade till nya lägenheten (som är typ tredubbelt så stor, nästan lika central men har samma hyra). så jag begav mig hemåt. när jag väntade på bussen kom en tjej fram och sa "gud vad du är smal". jag svarade "oj då". hon berättade att hon var på diet för om hon skulle fortsätta så här skulle hon väga jättemycket om tio år. jag sa att tio år är lång tid och mycket hinner hända. hon sa att man måste tänka långsiktigt och berättade att hennes mamma började som journalist på landskronanågontidning och nu jobbade för någon riksdagstidning så när du är femtio har du säkert också ett bra journalistjobb och tjänar pengar. de frågade också hur gammal jag var för de vågade inte gissa. de var runt arton. jag svarade tjugotre. den ena, och mer välsminkade, av dem sa att det var just det hon tänkt gissa på men att hon ändå skulle leggat mig om jag handlat av henne på ica. jag sa att jag tog det som en komplimang. på bussen slog det mig. jag är ju tjugofyra. mitt liv är en dålig pannkaka - perfekt stekt men med många hål.

inläggets rubrik

nu är jag här igen. det här med blogg lockar ändå lite. läste något klokt i dag. något i stil med att skrivande inte bara kräver inspiration utan också transpiration. alltså kontinuiteten i skrivandet är lika viktig som inspirationen. skriver man inget för att man inte är inspirerad blir heller inget skrivet. skrivande föder inspiration. dagens kloka för matilda. har de senaste dagarna insett och lärt mig ett och annat om mig själv. jag är fantastiskt, till exempel. jag tycks också klä bättre i lång kappa och kjol än i sliten skjorta, jeans och converse. om man räknar klädsamhet i blickar på stan det vill säga. och vissa dagar gör man ju det. i dag var en sådan dag, då det behövdes. ett glas vin behövdes också, nu ångrar jag det och suktar efter coca-cola men alla affärer har stängt och jag vägrar vara den som går till burger king i jakt på coca. h2o.

som halloumi låter den...

min käke alltså. märkte det nyss, efter att jag sjukgymnastiserat igenom de övningar jag ska göra. nu låter den alltså knarrigt. inte alls som en gammal spökdörr, utan som grillad halloumi. känns aningen obehagligt, som att de kompenserad avsaknaden av käkledsdisk med att slänga in en gammal grillad halloumibit mellan käkarna. käckt. hehe. hur som helst. har filmat etnolog och ungdomar idag, därpå aw-fika (etnologen sa skarpt åt mig att jag inte kan kalla det vi gör för skolarbete "du går ju inte i skolan utan på högskola!" så nu vet jag inte var det ska kalla det. jobb får det blir. utbildande arbete.därav aw och inte as.) och sen lät jag mig övertalas att med stativet på ryggen inte välja gröna linjen mot hässelby och hem till odenplan utan i stället åka pendeln tjugo minuter bort till flemingsberg där kompisarna studentpubbade. två öl och en fireball (som julafton i munnen!) senare åkte vi in till stan och till hellbergs (där arborelius nr. 2 figurerade precis som vid puben och som egentligen överallt där jag också är men alltid steget före) där vi jellyshotade och prickade lysarmband över ölflaskor som på ringarna på midsommar. sen blev det nog och jag gick hem för att se på bonde söker fru efter att jag zappade dit i söndags (typisk söndag) och tyckte att 1. kamelbonden har bra radioröst och verkar hippielugnt festlig, 2. klas har glimten i ögat när man inte tror det, 3. vadhannuheter tittade på fel grupp tjejer när de skulle träffa dem för första gången, men i andra reklamen dog tv4play. så nu blir det till att gå och lägga sig i sängen jag gjort om till soffa! varsågoda! hela dagen á la internet - utan eftertanke!

alltings svåra.

jag har börjat drömma mig bort igen. det är så mycket finare där. en konstant belåten och upphetsat nervös liten klump lång ner i magen. det brukar gå kanske ett - ett och ett halvt år. sen har jag flyttat på mig igen, eller ändrat något annat. så har det varit sedan jag slutade gymnasiet. då jobbade jag i lite mer än ett år hos min granne, sedan åkte vi iväg till nya zeeland och australien i åtta månader och sen tillbaks. jag hann vara hemma i någon månad innan jag flyttade till lund. där läste jag litteraturvetenskap i ett och ett halvt år. sen tillbaks till stockholm för tre års journaliststudier. nu har jag kommit halvvägs och vill göra mer igen. plugga utomlands. skriva en bok. inte stå still. jag tror jag jagat bort min kreativa stillhet med en fysisk rörelse. det är dumt. kanske jag ska stanna kvar och ta tag i mig själv. fast nja. det där handlade ju mest om att skriva skönlitterärt. journalistiskt skrivande är man tvungen att pressproducera fram och då kan det bli riktigt bra. det är bara att kasta sig handlöst ut. i skönlitteratur går det inte riktigt till så. förrän man publicerat nåt kanske. den hisnande känslan av att veta att ingen fångar en för att det är ens egen business. jag har ännu inte producerat det där jag drömde om att göra innan jag var tjugofem. men jag har fortfarande ett par månader på mig så det är lugnt. på ett närmare, mer konkret, plan har jag lätt beslutsångest angående helgen. eller fredagen rättare sagt. jag är bjuden på födelsedagsfest på fredagen som nog kommer bli skoj men mamma och pappa ska till landet i helgen och det kommer vara fint väder och man kan plocka svamp och äpplen och rabarber och vinbärsbuskblad. jag vill båda ungefär lika mycket. det kan vara sista fina dagen på landet n å g o n s i n. och det är första och sista gången som min kompis fyller 25. hur göra? har tvättid 07.00. kommer ju inte hända att den tvätten blir tvättad.

här är alltså så som instagram ser på landet.

ernst-outfiten man kan gå i med gott samvete och dessutom trivas alldeles ypperligt.

och så en random fin bild på allt det där.

ett rikare.

Jag har i dagarna intervjuat en professor om cigarettreklam. Upptäckte för sent att hans eget överfulla askfat syntes i bild. Alltså mycket lärorikt. Plus bildspelet på hans dator som också syntes i bild och som slogs på halvvägs in i intervjun. Har just tittat på paralympicsavslutningen och pratat om musik och druckit vin och är därför på toppen av kreativitetsberget. Plus en gnutta (en stor) nedstämd sorglighet som kryddar det hela. Det är ju då man skriver som bäst.

NU BÖRJAR VI OM 2.0!

Det här är mest till Camilla. Och mig själv. Som ett litet test, vi ska se hur länge det håller. Jag strukturerar upp mitt liv och min dator och mina bilder och allt det tillsammans ska ni se snart blir en fin liten bloggryta. Men som Camilla, som är klok, sa; det är svårt att blogga om man pluggar till och ämnar bli journalist. Då ska man sen jobba i offentligheten (som ibland är lika med oändligheten) och kanske måste man passa sig lite för vad man skriver om. Men jag tror det blir bra det här. Jag får passa mig och ni för mig.

NU BÖRJAR VI OM!

Hej igen bloggen.

Jag har funderat mycket nu de senaste dagarna. Jag läser journalistik och MULTIMEDIA, jag har Macbook och iPhone, jag finns på Twitter. Alltså borde jag börja blogga igen. På riktigt (det är inte försent). Jag tror jag kan göra det. Jag tror jag kan behöva det. Jag tror att det kan vara ett steg i riktningen mot mig och mitt skribenterande som ett. Exakt. Typ arbetsterapi.
Har snappat upp ett antal koncept som kan göra en blogg mer läst (snygg layout (kommer) lockande rubriker, fancy bilder och så. Inga dagens dock. Det begreppet har jag vänligt men bestämt valt att ignorera. Och redan här passar jag på att be om ursäkt för de i framtiden kommande dagens-bilder. De kommer trots allt att komma, jag känner mig själv). Och jag har också snappat upp mitt ego och sagt "hey, ska vi verkligen åka det här tåget ensamma? The more the merrier!" och fångat förnuftet. Skriva privat gör jag hemma på papper. Ska jag tjäna pengar efter mediautbildning måste jag lära mig outa mig själv. Så här, ta för er. Här är jag. Välkomna.

Vi kan börja en aning tafatt med två meningar som rätt bra sammanfattar situationen just nu.


Jag har fastnat i det där tvåsamhetsträsket jag så länge skickligt undvikit. Och det skrämmer skiten ur mig.