fjorton.

jag söker på flygresor. jag städar inte. till new york och london. jag pluggar inte. till paris och barcelona. jag tränar inte. jag har inget jobb. det blir inga flygresor.

tretton.

oturen är inte synlig här, men han lurar nog i hörnen. jag tänker aldrig på honom. han ligger tillsammans med dammet jag alltid tar för givet och som virvlar upp i luften för att sedan lägga sig på samma plats igen efter dammsugningen. men jag antar att på samma sätt man kan ändra partiklarna i dammet beroende på smutsen den består av, kan man ändra och anpassa partiklarna i oturen.

han ligger där, till synes (om man ser honom) sysslolös. men jag vet att han lurar på något. eller ligger han där och skrider redan till verket. påverkar allt som står utom min egen handlingsförmåga. påverkar det som är över mig, allt jag inte kan röra. han ligger där, lömsk, och planerar mitt nästa snedsteg, det sker redan imorgon, det vet jag. kanske märker jag det inte. för han är av den sorten, att han inte ger sig själv ett ansikte, han låter helt enkelt fantastiska tillfällen och möjligheter omöjliggöras och gå till intet. de faller aldrig i min väg. på det vis är han barmhärtig. han låter aldrig ångesten jaga mig.

tolv.

om jag dog.
det var inte särskilt många där, ty de tyckte, att hon kände många men få. ett skralt men i sin sorg ärligt sällskap. och sådan var ju inte situationen att hon heller kunnat påverka eller alls haft en åsikt gällande företeelsen. de gick sålunda på sina egna uppfattningar och sanningar gällande, ja, mig. mig och allt runt om och i mig. det var alls inte lätt, så som det säkert aldrig är, bara mer eller mindre svårt. de brydde sina huvuden fördärvade och tyckte alla att det var mer svårt än mindre.

-

fan. jag eller hon?