Paris, je t'aime

Jag är i Paris!
Jag tog mitt pick och pack (9,8kg i handbagage) och bara åkte. Nu bor jag på Svenska Studenthemmet, det är som en liten dröm med blåa fönsterluckor. Här ska jag bo i sex veckor för att skriva klart kandidatuppsatsen. Och kanske skriva klart något mer.

Det är en märklig period i mitt liv även om även den tycks följa alla mina andra perioders "vad ska jag göra sen då?"-förvirring. Jag har först och främst ingenstans att bo. Det är inte riktigt sant för jag har en mamma och en pappa som gärna låter mig bo hos sig och jag har även en pojkvän som jag självklart kan bo hos. Problemet är bara det att de alla bor i Malmö. Jag går ju i skolan i Stockholm. När jag kommer hem efter Paris ska jag jobba i Malmö hela sommaren, så den perioden är liksom avklarad. Men sen då? Jag har en termin kvar av projektarbete och praktik. Jag tror att det blir till att antingen bo på landet eller hyra in mig i ett studentrum. Och sen då?

Min morfar var sjöman och seglade precis som Pippis pappa på de sju haven. Jag vill tro att det är på grund av honom som jag fortsätter att kuska runt land och rike.
Här har jag bott de senaste åren:

1990 - oktober 2008 - Lindholmen
Oktober 2008 - December 2008 - Hostels i Australien och Nya Zeeland
December 2008 - Februari 2009 - Lägenhet i Bondi Beach, Australien
Februari 2009 - April 2009 - Skepp i Sydney Harbour
April 2009 - Juni 2009 - Hostels i Australien
Juni 2009 - September 2009 - Lindholmen
September 2009 - Januari 2011 - Lund
Januari 2011 - Februari 2012 - Lindholmen
Februari 2012 - Februari 2013 - Odenplan
Februari 2013 - April 2013 - Lindholmen
April 2013 - Juni 2013 - Paris
Juni 2013 - Augusti 2013 - Malmö
Augusti 2013 - Januari 2014 - Sthlm????

Det är klart att det hade varit skönt att ha ett ställe att kalla sitt eget, ett ställe att bo i och ett ställe att kunna kalla hemma. Nu när Lindholmen är sålt har jag inget sådant. Men lika skönt som det vore att ha en fast punkt är det svårt att bestämma sig för vart man vill bo. Jag har ju praktiskt taget hela världen framför mig! New York? Tokyo? Shanghai? Paris? Barcelona? Stenhuset på den franska landsbygden? Bali? Indien?

http://www.youtube.com/watch?v=CAfaR6IuO-4

instängd i en hiss.

Jag hade just klivit in i hissen och stod i godan ro och googlade recept till kvällens middag då hissen plötsligt gjorde ett litet ryck och stannade. Jag tryckte på alla knappar - utan resultat. Jag försökte ringa hisslarmcentralen men mobilen dog eftersom jag googlat upp batteriet på recept till middagen. Jag tryckte på larmknappen men den tjöt bara mesigt åt mig. Så jag kavlade upp armarna och började banka och banka och skrika och skrika. Inget svar. Jag tog ett djupt andetag och bankade mer och skrek ännu högre, med ett litet darr på rösten. Sen andades jag lite till och skrek och bankade mina små knogar alldeles röda. Plötsligt öppnade någon på våning tre försiktigt sin dörr. En man, suddig genom det bubbliga hissfönstret, sa shit och herregud är du okej och ringde till hisslarmcentralen åt mig. Mellan en kvart och en halvtimme skulle det ta innan de var där sa han. Sedan gick han in i sin lägenhet igen men lämnade dörren öppen så att jag kunde ropa om det var något. Han kom ut en gång och frågade om allt var lugnt. Jag stod som bäst och letade finnar att klämma och sjukgymnastiserade lite (i brist på annat att göra) och sa att ja då, allt är lugnt. Sedan väntade jag. Och väntade. Och sen ropade någon nerifrån hallå, är det någon där och jag svarade ja! här är jag! på våning tre! Och sen tjoff satte hissen igång igen och var så glad att den skjutsade mig högst upp fast jag tryckt på sexan. Jag for ut och nedför trapporna till trean igen där jag tackade min räddare Hissmannen som sa att va har ni ingen telefon i hissen? Det kommer det att finnas inom årsskiftet, det lovar jag. Och han som ringt var såklart den snyggaste i huset, det finns ju en sån i varje hus, och jag tackade honom också och sa att det var just typiskt, att mobiler dör när man som bäst behöver dem och hissar dör när man som minst behöver det. Sen gick jag upp till mig och lagade en sjukt god middag. Men jag hann också fundera lite där i hissen. På mig och mitt samvete. Jag har ju ganska ofta ångest inför hur andra människor tänker, känner och tycker om vad jag gör. Och då menar jag inte ångest för mig själv, hur jag beter mig och så, som i nån sorts dåligt självförtroendeaktigt tillstånd, icke! Jag lägger snarare desto mer möda på att fundera på hur andra människor mår. Om pappa blir jätteledsen för att han inte kan följa med på James Bond-bion nu när vi tog en senare föreställning eftersom vi inte bokade biljetter i tid. Eller om min kompis blir ledsen för ett val jag gjort men inte säger något om det. Och sen i andra fall bryr jag mig inte alls. Men det är oftast i de fall som jag är bombsäker på att jag har rätt. Kanske att jag mår lite dåligt. Överlag är det dumt att må dåligt över att någon annan bara eventuellt mår dåligt. För oftast målar jag upp det så mycket större. Som att jag kanske väljer ett annat matställe än vad som först vad tänkt och den andre säger att det är helt okej men hur kan man veta? Och all annan ångest. Valångest. Hur jag väger och funderar och inte för mitt liv kan veta vad jag vill välja. Vad jag ska äta. Vad jag ska ha på mig. Vad jag vill göra i vår. Vad jag vill göra resten av mitt liv. Vad jag vill göra i helgen. Jag blandar rätt ofta ihop vad jag själv vill göra med vad jag tror att andra vill att jag ska göra. Det kanske är det största problemet. Man känner sig så vilsen då. Och inte alls speciellt stark. Väldigt liten. Det funderade jag på i hissen, efter att jag bankat och fått tag på han som hjälpte mig att ringa. Jag borde kastat om ordningen. Funderat först - bankat sen.

vallvik och pyjamas.

Ja, jag har faktiskt haft pyjamas på mig hela dagen i dag. Och hela kvällen. Och jag har i princip legat på soffan hela dagen, pluggat, sovit, tittat tv och stickat. Nu är klockan tio över tolv och jag känner skarpt för en promenad eller nåt.

Finbesök och elva månader.

Fredag i dag och vi ska ha redovisning på våra bildspel. Det blir inte alltid som man tänkt sig men ibland går det ändå. Man måste släppa taget och förstå att man lär sig på att lämna något man inte är nöjd med. Det är det som är meningen med en version 1.
I går kom mamma hit och förgyllde min kväll. Det är fint att bo i en lägenhet i stan men det är ännu finare att ha besök i lägenheten i stan. Vi invigde Skvallerhörnan med öl och tja, skvaller kan vi nog säga. Sedan sov hon över på en madrass på golvet och det kändes precis som när man var liten och hade kompisar hos sig. Mycket fint.
För övrigt "firar" jag och o 11 månader i dag och eftersom det är mitt personbästa kommer här en bild på oss.

Och så en fin låt jag har på repeat:
http://www.youtube.com/watch?v=RI2Qyc8fNRA

punken och så.

har haft en finfin helg med mitt lilla o i malmö. vi har bland annat spelat biljard, druckit öl och lyssnat på nostalgipunk/-musik. misfits, strebers, dia psalma, charta 77, millencolin, green day (dookie), bad religion, no fun at all, nofx och så vidare. ska lyssna om och igen på dem alla. passar bra när man är arg. http://www.youtube.com/watch?v=fzMdNuFIx00 och just det, fick eventuellt ett jobb i söndags! ett jobb utan pengar men ändå! producera text för något som kommer att läsas! (ps. snart kommer bilder!)

morsgrisen

hänger för jämnan i lindholmen nu för tiden. men det ska ju säljas så det är okej. man måste memorera allt och riktigt vrida ur nostalgitrasan på minsta lilla barndomsminne. som de asfaltsstreck jag glömt bort att vi har på garageuppfarten men som jag i dag lade märke till för att jag sopade undan löven som täckte dem. vi brukade ha dem som start- och slutmarkörer för korta sprintlopp eller farliga sittapåskateboard-tävlingar. garageuppfarten var en livsfarlig och brant utförsbacke när vi var små. viktigt med linjer som visar när man vunnit, när loppet är slut och när det är dags att bromsa för att inte åka ut på vägen.

skolarbetarn.

det går bra i skolan nu. jag har en inspirerande lärare som är fantastisk på alla sätt. han gör sig mödan att lära sig allas namn och kommer dessutom ihåg vem som jobbat med vad. han har moral. många lärare struntar i annat än det som rör deras ämne. inte han. han lär oss om ljud. radioinslag och var man hittar de där ljuden som framkallar just den där känslan man letar efter att gestalta. men inte nog med det. han säger också till om någon är ute på hal is rent journalistiskt. han gjorde det i dag på vår genomgång. älskar dessa lärare! på litteraturvetenskapen och här, som han som föreläste om allt han gjorde för att kartlägga högerextremismen. man blir liksom så jädra inspirerad att man söker jobb på kommunikationsavdelningen på läkare utan gränser för att man vill hjälpa dem att rädda världen.

helan går hem

jag var och simmade i dag. motionssim i en simbassäng mitt i mittersta stockholm. det var ett fenomen. en 25-meterslänga och fyra pers i bredd, två åt ena hållet och två åt andra. motsols och med vänstertrafik, en extra fil för de som ville köra om. jag simmade i fyrtio minuter. sen blev det liksom för trångt och någons tå sparkade min kind samtidigt som min hand snuddade någons bröst. jag har nästan inte varit i ett omklädningsrum sedan gymnasiet och då skämdes alla så mycket att man hellre bytte om direkt och duschade hemma sen. efter vilkennulektiondet nu var som var efter gymnastiken. här duschade alla nakna. har tänkt mycket på det där. hur man gömmer sig och döljer, rakar, klipper och tar bort. hårstrån? elaka ord? självkänsla? hur som. har varit hos en vän som känt sig krasslig, mådde bättre men började sen må sämre igen när jag kom dit och gratulerade till nya lägenheten (som är typ tredubbelt så stor, nästan lika central men har samma hyra). så jag begav mig hemåt. när jag väntade på bussen kom en tjej fram och sa "gud vad du är smal". jag svarade "oj då". hon berättade att hon var på diet för om hon skulle fortsätta så här skulle hon väga jättemycket om tio år. jag sa att tio år är lång tid och mycket hinner hända. hon sa att man måste tänka långsiktigt och berättade att hennes mamma började som journalist på landskronanågontidning och nu jobbade för någon riksdagstidning så när du är femtio har du säkert också ett bra journalistjobb och tjänar pengar. de frågade också hur gammal jag var för de vågade inte gissa. de var runt arton. jag svarade tjugotre. den ena, och mer välsminkade, av dem sa att det var just det hon tänkt gissa på men att hon ändå skulle leggat mig om jag handlat av henne på ica. jag sa att jag tog det som en komplimang. på bussen slog det mig. jag är ju tjugofyra. mitt liv är en dålig pannkaka - perfekt stekt men med många hål.

inläggets rubrik

nu är jag här igen. det här med blogg lockar ändå lite. läste något klokt i dag. något i stil med att skrivande inte bara kräver inspiration utan också transpiration. alltså kontinuiteten i skrivandet är lika viktig som inspirationen. skriver man inget för att man inte är inspirerad blir heller inget skrivet. skrivande föder inspiration. dagens kloka för matilda. har de senaste dagarna insett och lärt mig ett och annat om mig själv. jag är fantastiskt, till exempel. jag tycks också klä bättre i lång kappa och kjol än i sliten skjorta, jeans och converse. om man räknar klädsamhet i blickar på stan det vill säga. och vissa dagar gör man ju det. i dag var en sådan dag, då det behövdes. ett glas vin behövdes också, nu ångrar jag det och suktar efter coca-cola men alla affärer har stängt och jag vägrar vara den som går till burger king i jakt på coca. h2o.

som halloumi låter den...

min käke alltså. märkte det nyss, efter att jag sjukgymnastiserat igenom de övningar jag ska göra. nu låter den alltså knarrigt. inte alls som en gammal spökdörr, utan som grillad halloumi. känns aningen obehagligt, som att de kompenserad avsaknaden av käkledsdisk med att slänga in en gammal grillad halloumibit mellan käkarna. käckt. hehe. hur som helst. har filmat etnolog och ungdomar idag, därpå aw-fika (etnologen sa skarpt åt mig att jag inte kan kalla det vi gör för skolarbete "du går ju inte i skolan utan på högskola!" så nu vet jag inte var det ska kalla det. jobb får det blir. utbildande arbete.därav aw och inte as.) och sen lät jag mig övertalas att med stativet på ryggen inte välja gröna linjen mot hässelby och hem till odenplan utan i stället åka pendeln tjugo minuter bort till flemingsberg där kompisarna studentpubbade. två öl och en fireball (som julafton i munnen!) senare åkte vi in till stan och till hellbergs (där arborelius nr. 2 figurerade precis som vid puben och som egentligen överallt där jag också är men alltid steget före) där vi jellyshotade och prickade lysarmband över ölflaskor som på ringarna på midsommar. sen blev det nog och jag gick hem för att se på bonde söker fru efter att jag zappade dit i söndags (typisk söndag) och tyckte att 1. kamelbonden har bra radioröst och verkar hippielugnt festlig, 2. klas har glimten i ögat när man inte tror det, 3. vadhannuheter tittade på fel grupp tjejer när de skulle träffa dem för första gången, men i andra reklamen dog tv4play. så nu blir det till att gå och lägga sig i sängen jag gjort om till soffa! varsågoda! hela dagen á la internet - utan eftertanke!