femtiosex.

Vaknar upp och är bara trött på all jävla pretention. Pretentiösa låtar /pretentiösa åsikter /pretentiösa utseenden av pretentiösa människor som letar efter innehållet under ryggsäcken istället för i.

femtiofem.

http://www.youtube.com/watch?v=0_z_UEuEMAo


ni vet, den typen av människor som är så insatta att låttiteln inte ska behöva nämnas, bara albumnamnet.
i dag är jag trött i själen i vanlig ordning men ändå lite nöjd med mig själv. jag sprang faktiskt en bit, i skogen. efter att jag tittat på molnen på bryggan i regn sprang jag genom skogen. hoppade över stockar och nedfallna grenar. stannade för att titta på en grop som rörde sig. någon hade eldat i gropen, eller, gropen hade blivit till för att någon eldat där ingen grop var från början. nu sprang myrorna där, precis som jag. fast jag stod still.
sen är jag också inte nöjd med mig själv. klockan är halv sju och jag har omtenta i morgon. jag är osäker på vad jag kan och ännu mer osäker på vad jag inte kan. rädd att jag får reda på det i morgon. jag har aldrig pluggat mycket, oftast bara alldeles lagom för att klara mig. jag måste ändra på det, vill inte vara en sån som bara anstränger sig lagom mycket för att leva på riktigt (ja, man lever lite mer om man får bra betyg då och då).

femtiofyra.

ge mig råd. jag är delad mitt itu just nu och ett råd kan vara mitt lim. jag vet helt enkelt inte vad jag helst vill göra. fel. jag vet vad jag helst vill göra men slåss mot det jag helst borde göra. jag läser ju redan journalistik i stockholm. men tänk om man skulle kunna byta till journalistik i lund? mycket bättre! då kan jag bo i malmö. istället för att bo hemma, utanför vallentuna, med en och en halv timmes pendling TILL skolan och en och en halv timme hem. med en timme IN till stan och en timme HEM. var finns då tiden till spontanitet och vardagsöl? jo, på roslagsbanan. och det finns inte en skymt av ett ledigt hyreskontrakt någonstans närmare (inte täby!) stan. men i malmö finns det, sägs det. och malmö är fantastiskt och i skåne och skåne i sig är absolut underbart och snart har jag två bröder där men också två föräldrar hemma men var är mina vänner? överallt. utspridda som om någon samlat ihop oss alla som snöflingor och sen kastat upp i luften att dala ned över jorden. typiskt. så, varaförnuftigistockholm eller måbraundertidenmanpluggarimalmö?
jag vet att det mest ekonomiska är att bo hemma. men det klarar jag inte av i två och ett halvt år till ens om jag flyttar ut i garaget. nej. nej. nej.
lyssnar sedan tre dagar nästan uteslutande på björnstammens vart jag mig i världen vänder för här står jag med tomma händer, längtar efter något som kan rädda mig.

femtiotre.

nu är det jävlar i mig dags bloggen. jag är ett bra koncept. nu blir det dans och champagne!

femtiotvå.

tentan imorgon kommer att gå käpprätt till omtenta. jag anmälde mig inte i tid och är därför inte säker på att jag ens får plats att göra den. jag har inte pluggat tillräckligt.
annars känns allt utom min keyboard ganska oinspirerande. förutom att jag fått ett jobb. det är roligt. nu börjar min karriär, kan man tänka.
ska till de prickiga strumporna ikväll igen kanske.
funderat lite på det här med bloggen. det kanske är något som borde ske med lite större regelbundenhet? för min egen skull liksom.

femtioett.

jag är glad för jag kan spela piano. pianofingrarna tar igen åren av högstadieångest och trippar fram som gungande höghus. jag är också glad för att jag är arg och mänsklig. fast jag fortfarande tror på mirakel (satsat det sista på travets tröttaste krake). förhåller mig ganska neutral utanpå fortfarande ibland och ibland helt tvärtom.
visar saker jag inte vet att jag känner. om jag känner (kärleken finns den?).
kom ihåg copy writen, jag skrev det först, det sista i körröst.

femtio.

trodde inte jag skulle vara en sån som det gör ont inuti i.

fyrtionio.

Jag minns ju nu att jag skulle öppna Word på datorn av en anledning. Det var meningen att jag skulle skriva något. Inget särskilt, egentligen. Jag ville nog bara få visa och prova det jag kan, på riktigt, än en gång. Men det svåra är att hitta en text att skriva om (mer rätt en berättelse) istället för mitt eget skrivande och skrivprocessen. Den kan ju faktiskt för vissa läsare te sig utomordentligt tråkig. Jag håller med er. Ingen tycker att den är tristare än jag. Men ingen kan heller förändra den mer än jag. Den är ju min.
Jag kanske är kär. Det är mig helt främmande. Läskigt rentav. Jag känner inte igen mig själv riktigt. Jag får ett sms och mitt leende blir inte bara en glad mun utan en cirkel. Alltså inte en cirkel som i en öppet gapande mun, utan i ett leende som gått hela vägen upp över kinderna och över pannan för att mötas i mittbenan. Nu kanske man kan tänka att mittbenan symboliserar den väg vi ska gå på. Det är inte sant. En väg man går tillsammans är aldrig rak, (mycket för att man håller hand, lutar huvudet på den andres axel, korsar fötterna och springer i förväg baklänges) den är snarare zickzack. Det är både karaktärsbildande och vilseledande. You’re the keys to my car and i might loose them typ.

Sen blir jag arg. För smset som kommer säger att han är ute när jag är hemma. Eller att han ska se på fotboll efter jobbet. Eller att han inte vet om han pallar gå upp tidigt på fredag, då vi sagt att han ska sova över hos mig torsdag för att jag åker till Lund fredag morgon. Och jag ångrar genast alla de gånger jag lätt, för lätt, låtit mig övertalas (inte ens övertalning, bara en fråga) och åkt dit sent och åkt därifrån tidigt, för tidigt. I telefonen säger jag:
"Jag vill att du ska komma hit för att du vill. Och vill du träffa mig så kommer du hit. Kommer du inte tänker jag inte lägga energi på dig.” Menar att det finns plenty of fishes in the sea and the only one who could ever reach me was the son of a fisherman.
Sen blir det en romantisk komedi om han svarar att "Matilda, jag är en idiot. Förlåt. Låt oss börja om på nytt". Det är smileys i sms, på facebook och på riktigt. Eller så blir det en independent tragedi. En independent tragedi med svart humor där det kommer fram att han egentligen är en relationsanarkist och "trodde du verkligen att jag bara skulle vara med dig?" Till Pixies Where is my mind trycker jag på avsluta samtal-knappen på mobilen, lägger den i fickan, tänder en cigarett för att det vid sådana tillfällen känns sorgligt och passar bra till soundtracket. Går förbi Roslagsbanan, sneglar dit men fortsätter gå uppåt, upp och in på Lövhagsvägen till eftertexten.

fyrtioåtta.

länge sen sist. andra dagen hemma och jag gråter redan. det här kommer aldrig att sluta väl.