Jag minns ju nu att jag skulle öppna Word på datorn av en anledning. Det var meningen att jag skulle skriva något. Inget särskilt, egentligen. Jag ville nog bara få visa och prova det jag kan, på riktigt, än en gång. Men det svåra är att hitta en text att skriva om (mer rätt en berättelse) istället för mitt eget skrivande och skrivprocessen. Den kan ju faktiskt för vissa läsare te sig utomordentligt tråkig. Jag håller med er. Ingen tycker att den är tristare än jag. Men ingen kan heller förändra den mer än jag. Den är ju min.
Jag kanske är kär. Det är mig helt främmande. Läskigt rentav. Jag känner inte igen mig själv riktigt. Jag får ett sms och mitt leende blir inte bara en glad mun utan en cirkel. Alltså inte en cirkel som i en öppet gapande mun, utan i ett leende som gått hela vägen upp över kinderna och över pannan för att mötas i mittbenan. Nu kanske man kan tänka att mittbenan symboliserar den väg vi ska gå på. Det är inte sant. En väg man går tillsammans är aldrig rak, (mycket för att man håller hand, lutar huvudet på den andres axel, korsar fötterna och springer i förväg baklänges) den är snarare zickzack. Det är både karaktärsbildande och vilseledande. You’re the keys to my car and i might loose them typ.
Sen blir jag arg. För smset som kommer säger att han är ute när jag är hemma. Eller att han ska se på fotboll efter jobbet. Eller att han inte vet om han pallar gå upp tidigt på fredag, då vi sagt att han ska sova över hos mig torsdag för att jag åker till Lund fredag morgon. Och jag ångrar genast alla de gånger jag lätt, för lätt, låtit mig övertalas (inte ens övertalning, bara en fråga) och åkt dit sent och åkt därifrån tidigt, för tidigt. I telefonen säger jag:
"Jag vill att du ska komma hit för att du vill. Och vill du träffa mig så kommer du hit. Kommer du inte tänker jag inte lägga energi på dig.” Menar att det finns plenty of fishes in the sea and the only one who could ever reach me was the son of a fisherman.
Sen blir det en romantisk komedi om han svarar att "Matilda, jag är en idiot. Förlåt. Låt oss börja om på nytt". Det är smileys i sms, på facebook och på riktigt. Eller så blir det en independent tragedi. En independent tragedi med svart humor där det kommer fram att han egentligen är en relationsanarkist och "trodde du verkligen att jag bara skulle vara med dig?" Till Pixies Where is my mind trycker jag på avsluta samtal-knappen på mobilen, lägger den i fickan, tänder en cigarett för att det vid sådana tillfällen känns sorgligt och passar bra till soundtracket. Går förbi Roslagsbanan, sneglar dit men fortsätter gå uppåt, upp och in på Lövhagsvägen till eftertexten.
