fyrtiosju.

hur kan han inte vara snygg?

det är så mycket vilja i mig, så lite mig i jag.
ändå, om allt går den vägen jag vill, blir nog stockholm bra, trots att jag älskar mitt lund och allt som blivit mitt. jag är så liten på vägen till vuxen genom den ungdom som inte är tonår. jag är så många motstridigheter i ett enda ett. det luktar utgång och tragedi i mitt hår. jag har nya vänner jag snart lämnar, gamla jag inte vet om jag kommer tillbaka till. så mycket man inte kan springa ifrån, så mycket man inte kan springa tillbaka till. så mycket vardag man inte kan relatera till. så mycket vardag man inte vet om.

fyrtiosex.

sen vill jag ju så gärna att den där mörkhåriga fantastisk snygga pojken låter veta att han vet om mig. eller att jag tar saken i egna skakiga händer.

fyrtiofem.

har feber fastän termometern står på 37.2
på fredag får jag reda på vad som händer med min cpkäke. kanske kan jag snart gäspa och äta normalt.
allt känns bara som en mellanfas jag hellre tittar på tv och sover igenom än skriver om. totalt tvärtom vad jag borde. men det är så otroligt oinspirerande. antar att det ändå är i det hålet man kan hitta något värt att berätta, fast sen.

fyrtiofyra.

när han kysste mig på halsen försvann marken under mig. när han kysste mig på munnen försvann jag.