som halloumi låter den...

min käke alltså. märkte det nyss, efter att jag sjukgymnastiserat igenom de övningar jag ska göra. nu låter den alltså knarrigt. inte alls som en gammal spökdörr, utan som grillad halloumi. känns aningen obehagligt, som att de kompenserad avsaknaden av käkledsdisk med att slänga in en gammal grillad halloumibit mellan käkarna. käckt. hehe. hur som helst. har filmat etnolog och ungdomar idag, därpå aw-fika (etnologen sa skarpt åt mig att jag inte kan kalla det vi gör för skolarbete "du går ju inte i skolan utan på högskola!" så nu vet jag inte var det ska kalla det. jobb får det blir. utbildande arbete.därav aw och inte as.) och sen lät jag mig övertalas att med stativet på ryggen inte välja gröna linjen mot hässelby och hem till odenplan utan i stället åka pendeln tjugo minuter bort till flemingsberg där kompisarna studentpubbade. två öl och en fireball (som julafton i munnen!) senare åkte vi in till stan och till hellbergs (där arborelius nr. 2 figurerade precis som vid puben och som egentligen överallt där jag också är men alltid steget före) där vi jellyshotade och prickade lysarmband över ölflaskor som på ringarna på midsommar. sen blev det nog och jag gick hem för att se på bonde söker fru efter att jag zappade dit i söndags (typisk söndag) och tyckte att 1. kamelbonden har bra radioröst och verkar hippielugnt festlig, 2. klas har glimten i ögat när man inte tror det, 3. vadhannuheter tittade på fel grupp tjejer när de skulle träffa dem för första gången, men i andra reklamen dog tv4play. så nu blir det till att gå och lägga sig i sängen jag gjort om till soffa! varsågoda! hela dagen á la internet - utan eftertanke!

alltings svåra.

jag har börjat drömma mig bort igen. det är så mycket finare där. en konstant belåten och upphetsat nervös liten klump lång ner i magen. det brukar gå kanske ett - ett och ett halvt år. sen har jag flyttat på mig igen, eller ändrat något annat. så har det varit sedan jag slutade gymnasiet. då jobbade jag i lite mer än ett år hos min granne, sedan åkte vi iväg till nya zeeland och australien i åtta månader och sen tillbaks. jag hann vara hemma i någon månad innan jag flyttade till lund. där läste jag litteraturvetenskap i ett och ett halvt år. sen tillbaks till stockholm för tre års journaliststudier. nu har jag kommit halvvägs och vill göra mer igen. plugga utomlands. skriva en bok. inte stå still. jag tror jag jagat bort min kreativa stillhet med en fysisk rörelse. det är dumt. kanske jag ska stanna kvar och ta tag i mig själv. fast nja. det där handlade ju mest om att skriva skönlitterärt. journalistiskt skrivande är man tvungen att pressproducera fram och då kan det bli riktigt bra. det är bara att kasta sig handlöst ut. i skönlitteratur går det inte riktigt till så. förrän man publicerat nåt kanske. den hisnande känslan av att veta att ingen fångar en för att det är ens egen business. jag har ännu inte producerat det där jag drömde om att göra innan jag var tjugofem. men jag har fortfarande ett par månader på mig så det är lugnt. på ett närmare, mer konkret, plan har jag lätt beslutsångest angående helgen. eller fredagen rättare sagt. jag är bjuden på födelsedagsfest på fredagen som nog kommer bli skoj men mamma och pappa ska till landet i helgen och det kommer vara fint väder och man kan plocka svamp och äpplen och rabarber och vinbärsbuskblad. jag vill båda ungefär lika mycket. det kan vara sista fina dagen på landet n å g o n s i n. och det är första och sista gången som min kompis fyller 25. hur göra? har tvättid 07.00. kommer ju inte hända att den tvätten blir tvättad.

här är alltså så som instagram ser på landet.

ernst-outfiten man kan gå i med gott samvete och dessutom trivas alldeles ypperligt.

och så en random fin bild på allt det där.

ett rikare.

Jag har i dagarna intervjuat en professor om cigarettreklam. Upptäckte för sent att hans eget överfulla askfat syntes i bild. Alltså mycket lärorikt. Plus bildspelet på hans dator som också syntes i bild och som slogs på halvvägs in i intervjun. Har just tittat på paralympicsavslutningen och pratat om musik och druckit vin och är därför på toppen av kreativitetsberget. Plus en gnutta (en stor) nedstämd sorglighet som kryddar det hela. Det är ju då man skriver som bäst.

NU BÖRJAR VI OM 2.0!

Det här är mest till Camilla. Och mig själv. Som ett litet test, vi ska se hur länge det håller. Jag strukturerar upp mitt liv och min dator och mina bilder och allt det tillsammans ska ni se snart blir en fin liten bloggryta. Men som Camilla, som är klok, sa; det är svårt att blogga om man pluggar till och ämnar bli journalist. Då ska man sen jobba i offentligheten (som ibland är lika med oändligheten) och kanske måste man passa sig lite för vad man skriver om. Men jag tror det blir bra det här. Jag får passa mig och ni för mig.