fyrtiosju.

hur kan han inte vara snygg?

det är så mycket vilja i mig, så lite mig i jag.
ändå, om allt går den vägen jag vill, blir nog stockholm bra, trots att jag älskar mitt lund och allt som blivit mitt. jag är så liten på vägen till vuxen genom den ungdom som inte är tonår. jag är så många motstridigheter i ett enda ett. det luktar utgång och tragedi i mitt hår. jag har nya vänner jag snart lämnar, gamla jag inte vet om jag kommer tillbaka till. så mycket man inte kan springa ifrån, så mycket man inte kan springa tillbaka till. så mycket vardag man inte kan relatera till. så mycket vardag man inte vet om.

fyrtiosex.

sen vill jag ju så gärna att den där mörkhåriga fantastisk snygga pojken låter veta att han vet om mig. eller att jag tar saken i egna skakiga händer.

fyrtiofem.

har feber fastän termometern står på 37.2
på fredag får jag reda på vad som händer med min cpkäke. kanske kan jag snart gäspa och äta normalt.
allt känns bara som en mellanfas jag hellre tittar på tv och sover igenom än skriver om. totalt tvärtom vad jag borde. men det är så otroligt oinspirerande. antar att det ändå är i det hålet man kan hitta något värt att berätta, fast sen.

fyrtiofyra.

när han kysste mig på halsen försvann marken under mig. när han kysste mig på munnen försvann jag.

fyrtiotre.

nu är jag tillbaka från oslo, massa pengar fattigare men vad gör det om hundra år? fin helg.
det regnar här. både utanför och lite inuti. vill ibland så mycket att jag svämmar över. vill ibland så litet att jag torkar ihop. opålitligt tidvatten.

fyrtiotvå.

multitaskiga jag åker till oslo imorgon och gör flera flugor på smällen. finaste flugorna.

fyrtiotvå.

såhär är det:
i oktober hos tandläkare 1 - sluta tugga tuggummi och kom tillbaks om det är värre.
i december hos tandläkare 2 - du får en remiss till en bettfysiolog, vi skickar iväg den nu.
i januari i brevlådan - returnerad remiss, du är skriven i lund inte i stockholm varför vi inte kan hjälpa dig.
i januari - remiss ivägskickad till malmö högskolas odontologiska avdelning.
i februari i telefonen - nej, vi har tider på upp till ett och ett halvt år.
i maj i telefonen - nej, vi har stängt under sommaren, kanske får du en tid i höst.
i augusti hos måsens vårdcentral - nej, vi har inga akuttider idag, ring imorgon eller till din tandläkare för att skicka remissen till käkkirurgiska på lunds universitetssjukhus.
i augusti i telefonen - jag vet inte om vi får skicka remisser sådär, återkommer imorgon (NOT).
i augusti i telefonen - telefonköerna är långa just nu, var god återkom.
i augusti i telefonen - telefonköerna är långa just nu, var god återkom.
i oktober i telefonen - telefonköerna är långa just nu, var god återkom.
i oktober på akuten - gå till öra, näsa och hals.
i oktober på öra, näsa, hals - gå till carema tandläkarmottagning.
i oktober på carema - gå ner två våningar till folktandvården.
i oktober på folktandvården - ring det här numret halv nio imorgon bitti så får du en tid på eftermiddagen där de fixar en remiss åt dig.

älskar ringdans.

fyrtioett.

trivs fantastiskt med tillvaron utom då jag sitter på knä eller armbågar bord. cyklar alltid omkull, tar aldrig emot. velar om framtiden, fram till dess bläddrar jag igenom kurser att läsa utomlands, jobb att söka, städer att bo i, spelningar att gå på, människor att möta. är ju inte färdig med något än, plus att jag också vinner ett år för att camilla smittar med sitt +1års tänk vad gäller födelsedagar. jag är ju 22, inte 23. ett extra år i ryggsäcken minsann!
känner liksom att fröna jag planterade under huden snart gror. skickar inbjudan till skördefest sen.

fyrtio.

kilklack - nej, jag behöver inte kilas fast som en jävla dörr för att ha fötterna på jorden. det är klart att vissa dagar låter mig sväva bort som en heliumballong. det är därför jag alltid pratar i falsett om killar jag gillar.

trettionio.

här är varför man ska bo i skåne. för att det är vackert alltså. inte för att det blåser. det är förjävligt.

trettioåtta.

en utsida som lovar, en insida som håller
en utsida som lovar, en insida som håller
en utsida som lovar, en insida som håller

trettiosju.

kandidat i litteratur snart check en c-uppsats ifrån. jag hoppas jag får skriva något i stil med b "Franz Kafkas skägg, en studie av ansiktsbehåringen i Processen". Det vore guldens platina att fila på. så en termin till i lund, sen london? paris? stockholm? hösten eventuell journalistlinje. men just sånt är exakt vad jag inte vill tänka på, just för att man måste. lillebror till australien och min båt för ett hej om inte mer. saknar till tusentusentusen.

trettiosex.

ett inte två fast man vill tvärtom egentligen. men säkert vet man inte varför det också tar emot att fråga.

trettiofem.

vill ha smsen han inte skickar.

trettiofyra.

nej tack skrivarakademin, mina typ fyrtiotusen ska jag ha, inte ni. trots att ni är författare.

det bästa som finns är träd.

trettiotre.

Det är inte längre kärlek det handlar om. Inte heller är det om hoppet. Allt det där har övergivit oss. En diffus, aldrig så svårbeskriven dumhet som ändå håller oss flytande. Sänket har blivit flötet i denna vår upp- och nedvända värld. Jag skriver oss för att skapa gemenskap. Till ingen egentlig nytta, ty snart försvinner den känslan lika ögonblickligt som ögonblicket i sig. Ingenting fryser. Allting smälter. Eller, ingenting smälter. Allting fryser. Kontentan är alltjämt densamma. Vi kan inte, trots ihärdiga försök, undgå att se det kretslopp man kan välja att se i svart på vitt eller vice versa, och i vilken vi inte har en del i. Vi är passiva, desperata åskådare som i vår ångest finner glädje i att hellre se vitt på svart, omedvetna om vår strävan efter det ljus som kännetecknar mörkret.

Jag kan.

trettiotvå.

Skriver, säger jag när de frågar, och får det att låta väldigt speciellt. De tänker att jag har ett myller av fullfärdiga texter under diverse mappar på datorn. De har fel och jag skrattar för att det är så lätt att ge bort den där fjädern som blir en höna som blir en jävla emu.
Skrattar åt mig själv när jag inser att det är en emu jag vill vara.

trettioett.

se här, en gammal text:

"när jag känner mig liten brukar jag tänka på rymden. kanske känner jag mig liten för att någon annan är stor, för att någon sågat av mig vid anklarna, för att någon brutalt puttat ned mig från den lilla egenhändigt byggda piedistal jag kämpat för att komma upp på eller för att jag helt enkelt är besviken på mig själv och andra. då tänker jag på rymden. helt ologiskt, rymden är ju jättestor. vilket gör mig till jätteliten i jämförelse. men det får mig att må bättre. för då vet jag att jag inte är något annat än en liten prick en tusendels sekund. och små prickar i tusendels sekunder har inte tid att begrunda sin litenhet. således är lille prinsen min fanbärare, min ledstjärna och min alldeles egna livsfilosof."

trettio.

åtta år kvar till rubriken. för åtta år sen var jag fjorton. det är inte alls en lika lång evighet sen som trettio känns att vara bort. jag hoppas jag vet vad jag vill då. jag hoppas att jag skriver. och att jag inte sover lika mycket, inte dricker lika mycket, inte gör ingenting lika mycket. jag hoppas att jag är kär i en som heter andreas. eller kär i någon annan. och kanske till och med pussar på den då och då.

tjugonio.

ångestdämpande skor från mammas sjuttiotal
allt är skägg
och en total avsaknad av något obeskrivligt.

tjugoåtta.

Bettina
nej, världsfrånvänd romantiker är man snarare

Me
ja. eller så till bredden fylld av existentiell ångest att allt annat är oväsentligt.

tjugosju.

att jag har så mycket saker, skräp egentligen, omkring mig. att jag har garderober vars dörrar inte går att stänga. att jag sitter för mycket framför en dator (facebook och sockersöta bloggar) eller en tv (svenska hollywoodfruar och scrubs). alkohol och odekadent dans. det är mina främsta styrkor. jag är fantastisk på att distrahera mig själv. jag avskärmar mig från sådant jag egentligen bryr mig om. tomhet och öppna ytor. nakenhet. böcker och babel. inte avsaknad av självdisciplin utan en sorts självbevarelsedrift. självbevarelsebedrift. och ändå fungerar det bara väldigt sällan. jag blir ju aldrig av med mitt huvud. (uppsatsämne; dekapiteringen i "främlingen"?)

jag vattnar inte mina växter och blir förvånad när de dör. eller, jag vattnar mina halvdöda växter och blir förvånad när de lever upp igen.

tjugosex.

fåglarna sjunger på sista versen för natten som kommer allt djupare blå

tjugofem.

jag är jag och ser att jag uppskattas. ett av mina jag, alltså. vi är ju många, inuti mig, om man av döma efter en kväll ska beteckna en. det ett som jag, situationen och omständigheter av kvällen på grund av, valde att vara. ett av de bättre, kanske. annars skulle det ju inte varit så bra.

tjugofyra.

Tänker samtidigt som; inga mera kläder att gå igenom till badrummet öppnar dörren var är crémen, vad är vad jag ska sova i sov jag igår sov jag i den som är i tvätten, tar en ny, börjar om. Tänker samtidigt parallellt tänker samtidigt som, inga mera kläder gå igenom till badrummet öppnar dörren var är crémen, den är det jag behöver nu men nu är inte nu, är redan vid den där igen och skriver, tänker att var är crémen kanske behöver den kan inte sova med sminket, sömnen är riktig inget falskt finns där, var är crémen?

tjugotre.

det må vara så men jag önskar ibland, ofta eller inte alls att jag var mer pretto men jag tror att det här är det närmaste jag kommer jag kommer jag kommer.

tjugotvå.

jävla dummaihuvet-människor. fast min mamma är bäst.

tjugoett.

jag är hemma i vallentuna och det stockholm jag saknat tills jag såg snön och alla konflikter. allt i mera klart ljus än ett skypefönster kan återge. tio dagar minus två. vet faktiskt inte vart jag är på riktigt. splittrad som ett handgranatsoffer befinner jag mig i tomheten mellan de två u:en i vakuum.

nitton.

så jävla borttappad. inte ens på vägen, utan i diket. bara ligger där i en sänka, med två vallar på var sida om mig. kan bara se rakt upp men där finns ingenting. det är varken klarblått eller nattsvart. inga fåglar eller flygplan eller moln föreställande fåglar eller flygplan. ett kompakt vitt molntäcke som inte i närheten värmer som dun.

"Dike är en mänskligt skapad anordning i marken avsedd att dränera överskottsvatten från exempelvis åkrar, skogsmark, vägar och järnvägar"

överskottsvatten. vafan.

arton.

skåne kan vara förstummande vackert men biljettautomaterna har de banne mig inte koll på. femhundra hejdå.

sjutton.

blåmärket på handleden fick jag då jag med en full matkasse och tygpåse klämde mig innanför dörren till min bokade, i minuten inte längre min, tvättstuga. jag sa till tjejen som bokat att jag var lite sen och skulle hämta mina kläder, de var inte alls få. jag slängde ned torrt och blött blandat i ett lakan, som en kappsäck, ungefär, fast jättestor. sedan klämde jag mig ut igen och glömde med flit de kläder (som senare på kvällen låg fint ihopvikta, gör man verkligen sånt utan att ha något fuffens för sig?) som var kvar i torkskåpet. och allt detta för att jag dröjde kvar på citygross för att kika lite extra på han med piercing i näsan (alltså tjurpiercing, inte på sidan) som helghandlade med sin mamma.

typiskt.

sexton.

det är så otroligt lätt att gå vilse i musik. vilken som helst, egentligen. beroende på humör och så vidare. det är distraktion och kanske, kanske en verklighetsflykt. det är vad jag skyller allt på nu för tiden. det fungerar bra som en ursäkt inför andra, men allra mest för mig själv. precis som tv, som plugg, som städning. allt utom det man kanske egentligen vill göra, kan göra.

note to self1:

istället för allt tidigare (utom möjligen musiken som kan fungera som någon sorts katalysator i många fall), ska jag skriva. skriva allt.

note to self2:

jag är inte dum. ganska smart, faktiskt.

femton.

näe. inte en till. kom igen. riktigt så bra är jag inte för andra.

fjorton.

jag söker på flygresor. jag städar inte. till new york och london. jag pluggar inte. till paris och barcelona. jag tränar inte. jag har inget jobb. det blir inga flygresor.

tretton.

oturen är inte synlig här, men han lurar nog i hörnen. jag tänker aldrig på honom. han ligger tillsammans med dammet jag alltid tar för givet och som virvlar upp i luften för att sedan lägga sig på samma plats igen efter dammsugningen. men jag antar att på samma sätt man kan ändra partiklarna i dammet beroende på smutsen den består av, kan man ändra och anpassa partiklarna i oturen.

han ligger där, till synes (om man ser honom) sysslolös. men jag vet att han lurar på något. eller ligger han där och skrider redan till verket. påverkar allt som står utom min egen handlingsförmåga. påverkar det som är över mig, allt jag inte kan röra. han ligger där, lömsk, och planerar mitt nästa snedsteg, det sker redan imorgon, det vet jag. kanske märker jag det inte. för han är av den sorten, att han inte ger sig själv ett ansikte, han låter helt enkelt fantastiska tillfällen och möjligheter omöjliggöras och gå till intet. de faller aldrig i min väg. på det vis är han barmhärtig. han låter aldrig ångesten jaga mig.

tolv.

om jag dog.
det var inte särskilt många där, ty de tyckte, att hon kände många men få. ett skralt men i sin sorg ärligt sällskap. och sådan var ju inte situationen att hon heller kunnat påverka eller alls haft en åsikt gällande företeelsen. de gick sålunda på sina egna uppfattningar och sanningar gällande, ja, mig. mig och allt runt om och i mig. det var alls inte lätt, så som det säkert aldrig är, bara mer eller mindre svårt. de brydde sina huvuden fördärvade och tyckte alla att det var mer svårt än mindre.

-

fan. jag eller hon?

elva.

långast.
sedan länge, fast nu, är det spikat i kistan. jag tror inte på något längre. inte det något som skulle kunna definieras som kärlek, ovanstående makter, tandtroll och vänliga människor utan egoistiska åsikter. jag tror på familjen. och vänner, ibland. mest familj. andra saker som ger upphov till någon form av lyckokänsla (långvarig, tillfällig eller den man inte vet finns där förrän man tänker på den) finns inte. längre.