Hej igen bloggen.
Jag har funderat mycket nu de senaste dagarna. Jag läser journalistik och MULTIMEDIA, jag har Macbook och iPhone, jag finns på Twitter. Alltså borde jag börja blogga igen. På riktigt (det är inte försent). Jag tror jag kan göra det. Jag tror jag kan behöva det. Jag tror att det kan vara ett steg i riktningen mot mig och mitt skribenterande som ett. Exakt. Typ arbetsterapi.
Har snappat upp ett antal koncept som kan göra en blogg mer läst (snygg layout (kommer) lockande rubriker, fancy bilder och så. Inga dagens dock. Det begreppet har jag vänligt men bestämt valt att ignorera. Och redan här passar jag på att be om ursäkt för de i framtiden kommande dagens-bilder. De kommer trots allt att komma, jag känner mig själv). Och jag har också snappat upp mitt ego och sagt "hey, ska vi verkligen åka det här tåget ensamma? The more the merrier!" och fångat förnuftet. Skriva privat gör jag hemma på papper. Ska jag tjäna pengar efter mediautbildning måste jag lära mig outa mig själv. Så här, ta för er. Här är jag. Välkomna.
Vi kan börja en aning tafatt med två meningar som rätt bra sammanfattar situationen just nu.
Jag har fastnat i det där tvåsamhetsträsket jag så länge skickligt undvikit. Och det skrämmer skiten ur mig.
