Det är inte längre kärlek det handlar om. Inte heller är det om hoppet. Allt det där har övergivit oss. En diffus, aldrig så svårbeskriven dumhet som ändå håller oss flytande. Sänket har blivit flötet i denna vår upp- och nedvända värld. Jag skriver oss för att skapa gemenskap. Till ingen egentlig nytta, ty snart försvinner den känslan lika ögonblickligt som ögonblicket i sig. Ingenting fryser. Allting smälter. Eller, ingenting smälter. Allting fryser. Kontentan är alltjämt densamma. Vi kan inte, trots ihärdiga försök, undgå att se det kretslopp man kan välja att se i svart på vitt eller vice versa, och i vilken vi inte har en del i. Vi är passiva, desperata åskådare som i vår ångest finner glädje i att hellre se vitt på svart, omedvetna om vår strävan efter det ljus som kännetecknar mörkret.
Jag kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar