instängd i en hiss.

Jag hade just klivit in i hissen och stod i godan ro och googlade recept till kvällens middag då hissen plötsligt gjorde ett litet ryck och stannade. Jag tryckte på alla knappar - utan resultat. Jag försökte ringa hisslarmcentralen men mobilen dog eftersom jag googlat upp batteriet på recept till middagen. Jag tryckte på larmknappen men den tjöt bara mesigt åt mig. Så jag kavlade upp armarna och började banka och banka och skrika och skrika. Inget svar. Jag tog ett djupt andetag och bankade mer och skrek ännu högre, med ett litet darr på rösten. Sen andades jag lite till och skrek och bankade mina små knogar alldeles röda. Plötsligt öppnade någon på våning tre försiktigt sin dörr. En man, suddig genom det bubbliga hissfönstret, sa shit och herregud är du okej och ringde till hisslarmcentralen åt mig. Mellan en kvart och en halvtimme skulle det ta innan de var där sa han. Sedan gick han in i sin lägenhet igen men lämnade dörren öppen så att jag kunde ropa om det var något. Han kom ut en gång och frågade om allt var lugnt. Jag stod som bäst och letade finnar att klämma och sjukgymnastiserade lite (i brist på annat att göra) och sa att ja då, allt är lugnt. Sedan väntade jag. Och väntade. Och sen ropade någon nerifrån hallå, är det någon där och jag svarade ja! här är jag! på våning tre! Och sen tjoff satte hissen igång igen och var så glad att den skjutsade mig högst upp fast jag tryckt på sexan. Jag for ut och nedför trapporna till trean igen där jag tackade min räddare Hissmannen som sa att va har ni ingen telefon i hissen? Det kommer det att finnas inom årsskiftet, det lovar jag. Och han som ringt var såklart den snyggaste i huset, det finns ju en sån i varje hus, och jag tackade honom också och sa att det var just typiskt, att mobiler dör när man som bäst behöver dem och hissar dör när man som minst behöver det. Sen gick jag upp till mig och lagade en sjukt god middag. Men jag hann också fundera lite där i hissen. På mig och mitt samvete. Jag har ju ganska ofta ångest inför hur andra människor tänker, känner och tycker om vad jag gör. Och då menar jag inte ångest för mig själv, hur jag beter mig och så, som i nån sorts dåligt självförtroendeaktigt tillstånd, icke! Jag lägger snarare desto mer möda på att fundera på hur andra människor mår. Om pappa blir jätteledsen för att han inte kan följa med på James Bond-bion nu när vi tog en senare föreställning eftersom vi inte bokade biljetter i tid. Eller om min kompis blir ledsen för ett val jag gjort men inte säger något om det. Och sen i andra fall bryr jag mig inte alls. Men det är oftast i de fall som jag är bombsäker på att jag har rätt. Kanske att jag mår lite dåligt. Överlag är det dumt att må dåligt över att någon annan bara eventuellt mår dåligt. För oftast målar jag upp det så mycket större. Som att jag kanske väljer ett annat matställe än vad som först vad tänkt och den andre säger att det är helt okej men hur kan man veta? Och all annan ångest. Valångest. Hur jag väger och funderar och inte för mitt liv kan veta vad jag vill välja. Vad jag ska äta. Vad jag ska ha på mig. Vad jag vill göra i vår. Vad jag vill göra resten av mitt liv. Vad jag vill göra i helgen. Jag blandar rätt ofta ihop vad jag själv vill göra med vad jag tror att andra vill att jag ska göra. Det kanske är det största problemet. Man känner sig så vilsen då. Och inte alls speciellt stark. Väldigt liten. Det funderade jag på i hissen, efter att jag bankat och fått tag på han som hjälpte mig att ringa. Jag borde kastat om ordningen. Funderat först - bankat sen.